Mitt i mitt slö-tittande på Schindlers list ringde Antonia och sa att hon stod utanför mig med en stor godispåse. Vi har nu ägnat många timmar åt filmen och onlinespel. Mitt humör blev stabilt tills alldeles nyss - när hon nu  behövde gå hem.

Äkta vänner har jag ett par av, men en speciell är Antonia och hon fortsätter att visa det efter 4 stadiga år. Hela dagen har jag hoppats att någon av mina vänner ska se igenom min fasad utan att jag behövt säga det rakt ut, att någon ska spontant knacka på min dörr bara för att hålla mig sällskap, att någon av dom ska skicka ett impulsivt sms och berätta för mig hur mycket eller lite jag betyder. Något. Bara för att få bevisat att min existens fortfarande är viktig. Att jag inte ska ge upp riktigt än. Antonia, jag älskar dig.